Sammanbrott och kinesiskt
Sist jag skrev jobbade jag ju natt. Jag kom hem och sov till fyra nästa eftermiddag. Dagen blev för kort och konstig och det helt omvända dygnet tog ut sin rätt. Jag gick ut med hunden, kom in och tyckte att jag hatade mitt liv. Så innehållslöst. Här har man fått mig att tro att jag skulle uträtta underverk och bli minst civilingenjör och författare och ideellt arbetande redan som 14-åring och istället jobbar jag timtid inom vården och klappar på husdjuren.
Min sambo (tråkigt ord, han är ju mycket mer) kom hem en timme och tjugo minuter för sent från jobbet så jag hann bli helt snedvriden och arg. När han och hans vän kom hem med inköp och glatt humör så blev jag ännu argare för att de fan har ett jobb att gå till där de får uppleva något socialt och gå ut och äta lunch tillsammans och ha fina kläder på jobbet för att de har ett kontor att sitta i! Jag och vännen satt vid var sin dator i soffan, medan min kära satt vid sin nya fin-Mac i kontoret, och jämförde hur miserabla våra liv är. Vi kom fram till att jag åtminstone har en soffa att sitta i, han har sin träning. Jag bestämmer att jag vinner (eller förlorar beroende på hur man ser på det).
Senare kom min kära in i rummet och frågade vad jag hade gjort idag.
- Suttit i soffan som vanligt...
- Hur är det egentlgien?
- Hur TROR du att det ÄR?
Sedan la jag mig på sängen och försökte läsa för att uppleva NÅNTING under hela det dygnet, men då kom älskling och envisades med att krama och prata med mig. Det tog såklart inte lång tid innan ilskan utbyttes mot ett förvridet ansikte och stora tårar.
- Jag vet att det låter banalt, men det kommer att bli bra. Jag tror verkligen det.
- Det tror inte jag! (Buhuhuhu flänn tröst jag har inga kompisar jag har inga drömmar gråt puss)
Sedan bestämde vi att vi skulle åka och köpa fyra små rätter och se "Halv åtta hos mig" på datorn, så då blev allt bra igen!
Just nu är jag på jobbet och slutar om 38 minuter.
Imorgon ska jag åka till Skellefteå där jag och mina bästa vänner ska äta och prata ut några månaders tystnad ur kropparna.
Jag och han som är mer än sambo på ett hotellrum i Stockholm.
Min sambo (tråkigt ord, han är ju mycket mer) kom hem en timme och tjugo minuter för sent från jobbet så jag hann bli helt snedvriden och arg. När han och hans vän kom hem med inköp och glatt humör så blev jag ännu argare för att de fan har ett jobb att gå till där de får uppleva något socialt och gå ut och äta lunch tillsammans och ha fina kläder på jobbet för att de har ett kontor att sitta i! Jag och vännen satt vid var sin dator i soffan, medan min kära satt vid sin nya fin-Mac i kontoret, och jämförde hur miserabla våra liv är. Vi kom fram till att jag åtminstone har en soffa att sitta i, han har sin träning. Jag bestämmer att jag vinner (eller förlorar beroende på hur man ser på det).
Senare kom min kära in i rummet och frågade vad jag hade gjort idag.
- Suttit i soffan som vanligt...
- Hur är det egentlgien?
- Hur TROR du att det ÄR?
Sedan la jag mig på sängen och försökte läsa för att uppleva NÅNTING under hela det dygnet, men då kom älskling och envisades med att krama och prata med mig. Det tog såklart inte lång tid innan ilskan utbyttes mot ett förvridet ansikte och stora tårar.
- Jag vet att det låter banalt, men det kommer att bli bra. Jag tror verkligen det.
- Det tror inte jag! (Buhuhuhu flänn tröst jag har inga kompisar jag har inga drömmar gråt puss)
Sedan bestämde vi att vi skulle åka och köpa fyra små rätter och se "Halv åtta hos mig" på datorn, så då blev allt bra igen!
Just nu är jag på jobbet och slutar om 38 minuter.
Imorgon ska jag åka till Skellefteå där jag och mina bästa vänner ska äta och prata ut några månaders tystnad ur kropparna.
Jag och han som är mer än sambo på ett hotellrum i Stockholm.
Kommentarer
Trackback
