erodaknet

Jag ogillar när välmenande människor försöker lätta på någon annans smärta genom att ge perspektiv. Försöka övertyga att det förmodligen inte är så dåligt trots allt, det finns ju de som har det betydligt sämre. Att den som påstår sig må dåligt borde bli gladare med vetskapen om att andra faktiskt LIDER MER.

Liksom, okej. Så du menar att jag faktiskt borde kunna acceptera en totalt meningslös tillvaro och finna ro och glädje i den just eftersom det finns så mycket smärta och just JAG är så lyckligt lottad som är född i rätt land, i rätt tid?

Vara glad att just jag inte är den kvinna som blir strategiskt våldtagen i krigsföringens namn? Att jag inte är den man som blir avhuggen händerna för att inte längre kunna försörja min familj? Att jag inte är fattig i Ukraina och tvingas välja ut ett av mina barn att sälja till prostitution eller organhandel för att kunna försörja mina andra barn? Att jag inte är född som slaktdjur...? Eller pälsdjur. Eller föräldralös i tredje världen. Eller i Thailand (över huvud taget).

Jag hade med glädje accepterat och tagit in en värld där alla skrattade och drack och dansade tills de dog och så gick det runt så, helt utan mening och mål men med uteslutande glädje.

Existentiell smärta handlar väl just om att vi befinner oss, mer eller mindre ofrivilligt, i en värld där ingen har svar på några frågor men de flesta ändå strävar uppuppupp till vilket pris som helst och det finns mer lidande än tanklös glädje för de flesta kännande varelser? Gör det inte?

Vi tänkte det låta bli en sådan och försöka ta oss till att se New Moon. Vi slog trots allt vad om att det skulle komma en uppföljare när Twilight hade premiär (nej, ingen av oss kände till författaren eller serien eller planerna) så nu måste vi ju se vem som vann genom att ta reda på om det faktiskt ÄR en film. Allt tyder ju på det. Den går på bio, det är hysteri om den, man kan köpa Team Jacob, eller Edwardtröjor, man kan se en trailer... Men, ja... Upp till bevis. (Min sida i vadslagningen var alltså att det inte kommer en uppföljare. Jag håller i det sista hoppet.)

Men, det blev istället en fredagskväll då ingenting egentligen hände, men än att vi åt kebabpizzarullar och godis och fastnade för den ena mer psykedeliska än den andra filmen på tv. Zappade så lägligt att vi först såg 1408 för andra gången, trots att ingen av oss egentligen tyckte om den avsevärt, sedan Smala Sussie för, åtminstone min räkning, andra gången, sedan den mest förvirrande av alla - Highlander... Den var läskig för jag fattade ingenting och gjorde hellre inget försök till att göra det.

Jag pratade om typ ingenting (exv; I framtiden, då kommer det att finnas ett jättebra sätt att straffa grava kriminella, ett straff som verkligen kommer att funka avskräckande så att i princip ingen brottslighet (ja, förutom de som är så störda att de begår brott utan att faktiskt göra en riskkalkyl innan) kommer att förekomma... Idén följer som sådan;
Man kommer att uppfinna ett elixir som gör en odödlig vilket man ger till de intagna och sedan kan man, med de värsta metoderna, tortera dem i all oändlighet, fatta EVIGHET. Man skapar alltså ett verkligt helvete. Sjunde kretsen - minst! (Även om det i mina ögon och med dagens teknologi ser ut att finnas värre möjliga straff än att växa fast i ett träd.) Det kommer, bokstavligt talat, att vara ett helvete på jorden som man inte kan välja att tro på... osv, ni förstår. (Om helvetet fanns, det där som är omskrivet i Boken, kanske man skulle tänka två gånger på hur man betedde sig.)
Och Shayan sa att när jag mår som bäst så pratar jag faktiskt om ingenting och det är stunder som han längtar till.
Jag förstår honom, I hear you, boy!

Idag har jag gått ut i den sköna, sköna solen med Lex, sedan bakat scones och gjort smoothie till frukost, och sedan har vi varit ute på stan. Nu ligger Shayan och sover (han påstår sig vara förkyld) och jag är hungrig och helt utan lördagskvällsplaner. Blir förmodligen att... äta och se film.
Inte alls ovanligt, men förmodligen så förnöjer inte omväxling så mycket som man påstår - då skulle man ju troligen variera sig mer än vad åtminstone jag har lust till.

Ha en fin kväll!

I tisdags spenderade jag några timmar av dagen med min pappa.

Jag skjutsade honom till sjukhuset, sedan gick vi på stan ett tag och efter det åkte vi hem till honom där han gjorde mackor med skinka och ost och la upp två sådana, två bullar och två kakor på ett fat.

Vi pratade om döden och att jag fortfarande går till psykolog och han sa att han inte tycker att jag är konstig.
Jag berättade att jag är så arg nu för tiden, till skillnad från när jag var liten då jag var så tyst och snäll.
- Snäll och tyst är väl inte samma sak, sa pappa.
Det är ju sant. Men jag var både och. En livsfarlig kombination.

Denna stillsamma och till det yttre inte särskilt händelserika dag var en av de största jag har haft på länge.



Jag har också hunnit ta ett otal bilder på mig själv där mina ögon ju ser ytterst sorgsna ut.
Idag är jag inte sorgsen. Jag kommer förmodligen tillochmed att städa.

Sist jag skrev jobbade jag ju natt. Jag kom hem och sov till fyra nästa eftermiddag. Dagen blev för kort och konstig och det helt omvända dygnet tog ut sin rätt. Jag gick ut med hunden, kom in och tyckte att jag hatade mitt liv. Så innehållslöst. Här har man fått mig att tro att jag skulle uträtta underverk och bli minst civilingenjör och författare och ideellt arbetande redan som 14-åring och istället jobbar jag timtid inom vården och klappar på husdjuren.

Min sambo (tråkigt ord, han är ju mycket mer) kom hem en timme och tjugo minuter för sent från jobbet så jag hann bli helt snedvriden och arg. När han och hans vän kom hem med inköp och glatt humör så blev jag ännu argare för att de fan har ett jobb att gå till där de får uppleva något socialt och gå ut och äta lunch tillsammans och ha fina kläder på jobbet för att de har ett kontor att sitta i! Jag och vännen satt vid var sin dator i soffan, medan min kära satt vid sin nya fin-Mac i kontoret, och jämförde hur miserabla våra liv är. Vi kom fram till att jag åtminstone har en soffa att sitta i, han har sin träning. Jag bestämmer att jag vinner (eller förlorar beroende på hur man ser på det).
Senare kom min kära in i rummet och frågade vad jag hade gjort idag.

- Suttit i soffan som vanligt...
- Hur är det egentlgien?
- Hur TROR du att det ÄR?

Sedan la jag mig på sängen och försökte läsa för att uppleva NÅNTING under hela det dygnet, men då kom älskling och envisades med att krama och prata med mig. Det tog såklart inte lång tid innan ilskan utbyttes mot ett förvridet ansikte och stora tårar.

- Jag vet att det låter banalt, men det kommer att bli bra. Jag tror verkligen det.
- Det tror inte jag! (Buhuhuhu flänn tröst jag har inga kompisar jag har inga drömmar gråt puss)

Sedan bestämde vi att vi skulle åka och köpa fyra små rätter och se "Halv åtta hos mig" på datorn, så då blev allt bra igen!

Just nu är jag på jobbet och slutar om 38 minuter.
Imorgon ska jag åka till Skellefteå där jag och mina bästa vänner ska äta och prata ut några månaders tystnad ur kropparna.




Jag och han som är mer än sambo på ett hotellrum i Stockholm.

Välkommen till min nya blogg står det förmodligen i det förra och, automatiserade, första inlägget, men nu fick ni höra det från mig med.

Jag har skrivit på en annan blogg som heter mittarsomsingel, men dels eftersom att det året redan är förbi och främst därför att jag inte är singel längre så byter jag blogg. En ytterligare anledning är att jag skakat hand med min kära, älskade och sambo på att när vi har flyttat (vilket vi nu gjort) och fått i ordning där (vilket vi på grund av bristande ekonomiska resurser tydligen har) så skulle jag starta en ny blogg som jag skulle satsa på. Anledningen till att han vill att jag ska lova att jag startar en blogg?
Tja... Det har sagts att jag kan skriva. Jag vet inte hur många böcker jag har skrivit första meningarna på och sedan gett upp. Jag kan en massa andra saker också, fast ingen av mina outvecklade talanger har jag motivation till att utveckla, såsom hundträning, ritande, musikspelande, sjungande - jag är inte helt dålig på någonting jag gör, men då faller absolut ingenting mig i smaken längre än en vecka. Det har mumlats om ADD, eller som min första psykolog sa "Du kanske helt enkelt bara får inse att du är sådan som person!", efter att jag berättat om min apati och glädjelöshet och nervositet. Uppmuntrande.

Just nu sitter jag på mitt jobb och bara fördriver tiden. Går av passet halv åtta. Tänker på den där handskakningen. Tänker på hans uppriktiga omsorg; att jag faktiskt måste göra någonting. Så... En blogg. Tanken är väl att bli läst. Annars kunde jag lika gärna skrivit i ett Word-dokument och omsorgsfullt sparat det jag skriver i mappar i andra mappar, lite systematiskt sådär efter kategori, eller humör, men nej jag skriver på blogg.se och vill alltså bli läst. Varför skulle någon läsa mig?, tänker jag härnäst.
Blogg.se:s uppmaning till att skaffa en egen blogg; "Gör som 3019 andra idag - Skaffa en blogg!", liksom... skulle jag bli uppmuntrad av att veta att en biljon andra som inte heller har någonting att komma med eller skaffar en modeblogg och visar upp sina senaste Gina-hoodies och sina otaliga fikan med alla tusen vänner, som inte kommer att bli lästa också har skaffat en blogg idag?
Vore det inte till min fördel ifall två stycken andra det senaste året skaffat en blogg? Då skulle jag ju vara en raritet.
Så... Vad har jag som alla andra inte har? thebeautifulones har sin svarta romantik, hannafriden sina ställningstagande upproriskhet, hjortsbergsstyle sin filosofi, annahibbs sin (sexuella) frispråkighet...
VAD HAR JAG?
Då kom jag på att jag förmodligen saknar en massa saker som alla dessa andra har, som i sin avsaknad faktiskt kan ge någonting att ta på. Nedan följer en punktlista på vad jag INTE har som gör mig lite avvikande intressant;

• Ett flärdfullt och spännande jobb som ni kommer att följa med mig på (och även om det var spännande kan jag inte berätta eftersom att jag har tystnadsplikt)
• Framtidsdrömmar som ni kan följa mig i strävan mot (lever precis idag och kämpar inte för någonting)
• Modeintresse (det är inte penibelt att klä sig i gina- och hm-kläder och känna sig snygg i dem - det blir pinsamt först när man påstår sig vara en modeblogg genom att visa upp sina sådana)
• Festanekdoter (eftersom att jag sedan ett år är helnykterist då jag tydligen hade problem med alkoholen innan dess)
• Skrivsvårigheter (där kommer jag kanske att få det att klia i ögonen lite på alla som inte klarar av att läsa ett sammansatt ord då de ibland har en risk att bli lite för långa)
• Vänner (se punkten om humor nedan så kanske ni förstår varför)
• Självklara synpunkter på varenda massmedial nyhet (som jag kommer att uttrycka mig lite själlöst om som precis alla andra kommer att ha göra)
• En humor ni kommer att snappa upp (eller... jag hoppas såklart det - säg till isåfall så kanske vi kan bli vänner!)
• En diagnos som kan ursäkta mitt humör